Reflektioner kring slump och motivation

Tidigare i veckan skrev Simona Ahrnstedt ett jättebra inlägg om slump och motivation på sin blogg, ett inlägg som handlade om slumpartade möten och personers motivation att göra någonting som var väsentligt för handlingen.

Det var två saker hon funderat över, att inte låta slumpen styra och att öka motivationen hos sina personer när de gör/ska göra något (som behövs för handlingen).

För i verkliga livet sker de märkligaste saker av ren slump och folk gör urdumma saker eftersom de under bråkdelen av en sekund fattat urdumma beslut utan att tänka ens så långt som näsan räcker. Men böcker är inte verkliga livet. Läsare har helt andra krav på logik och konsekvens när det gäller böcker. Något enstaka, slumpartat möte tolereras men ve den författare som gör det till en vana!

Eller än värre - en ovana.

Lika starkt är kravet på att förstå varför en person handlar som hon eller han gör (motivation). Annars framstår personerna som irrationella och inte trovärdiga.

I verkliga livet får folk hjärnsläpp men, än en gång, läsare har (med viss rätt) högre krav på trovärdighet, logik och konsekvens hos fiktiva personer än hos verkliga personer. Det ingår i kontraktet mellan författare och läsare - och ve den författare som bryter kontraktet!

Som läsare vill man förstå varför någon handlar som hon eller han gör. Vi kan tolerera att en person gör någonting korkat, bara vi vet varför den handlar som den gör. Och vi vill helst ha ett förbaskat bra (och trovärdigt) skäl.

Simonas inlägg fick mig att fundera över en sekvens av scener i början av min text (kapitel 2 - kapitel 4), där de tre kvinnor som kommer att dominera mina historier ( + ännu en kvinna, vars handlingar kommer att påverka dem alla), sammanstrålar ombord på ett ångfartyg på väg från Lübeck till Malmö strax efter sekelskiftet.

Hade jag tillräckligt starka motiv för att var och en av dem befann sig ombord?

Och hade jag tillräckligt stark motivation för den fjärde kvinnans agerande?

Kvinna 1 (Jennie), som studerade i Paris, hade mottagit ett oroande telegram i Paris och kallats hem i brådskande familjeangelägenheter. När hon jagade hemåt genom Europa låg Lübeck bekvämt till för henne på vägen.

Kvinna 2 (Beata), en svenskamerikansk änka som beslutat att återvända till sin barndomsstad (Malmö) efter mer än trettio år, hade omfattande affärsintressen i Europa och hade uträttat ärenden i flera städer på kontinenten (senast Hamburg). Lübeck låg helt enkelt bekvämt på vägen för henne, annars hade hon kunnat ta en båt från vilken nordtysk stad som helst.

Kvinna 3 (Louise), en ung svensk änka, hade varit på sin systers bröllop i Lübeck och var nu på hemväg med sina små döttrar. P g a en schism inom familjen var Louise och hennes döttrar de enda representanterna för familjen som övervarat bröllopet (vilket förklarar hur resan för deras del urartar som den gör).

Den fjärde kvinnan (Aurore) – en olycklig, bitter äldre kvinna – var också på hemväg tillsammans med sina svägerskor efter en fullständigt fruktlös resa genom Europa. Hon hade fått ett slag för mycket av livet, hon har just misslyckats med att återknyta kontakten med sina vuxna barn och ombord på ångfartyget finns ett par personer som - sig själva ovetandes - river upp hennes mest smärtsamma minnen från hennes livs tragedier.

Ja, jag tror att mina kvinnors motivation för att befinna sig ombord på ångfartyget är stark nog att försvara ett slumpartat möte - även om Louise, som är fruktansvärt sjösjuk, nog föredragit att befinna sig ungefär var som helst annars.

Aurores utbrott och hennes oöverlagda handling som får starka, omskakande konsekvenser för var och en av de tre kvinnliga huvudpersonerna förklaras dock inte i förväg utan berättas mellan de olika intermezzona av hennes svägerska och ressällskap. Hennes (Aurores) inledande, hätska utbrott är oförklarliga - men när hon gör vad hon slutligen gör, vet man varför.


Motivationen är stark nog. Men är den klar nog för läsarna - eller avskräcks de av hennes inledande, okontrollerade, oförklarliga utbrott?

Det är nästa fråga att grubbla på. För mig känns scenerna mellan Jennie och Aurores svägerska smärtsamt klara och självklara. Men kommer det att kännas likadant för en läsare?