Det fanns en gång i världen en närmast magisk tid. En tid före Twitter, före Facebook, före Google+ och LinkedIn och andra välstrukturerade, välordnade sociala nätverk. När horder av glada amatörer runt om i världen kastade sig ut på internet och – ofta med mer entusiasm och skaparglädje än reell kunskap – började snickra egna hemsidor och söka kontakt med varandra via länkar och webbringar. Jag var en av dem. Och tiden, tiden var åren kring millennieskiftet.
Det var rena vilda västern där ute på webben den gången. Ett nybyggarland, med en otrolig nybyggaranda, och allt var möjligt. Också för entusiastiska amatörer, som äntligen hittat ett fält där man fick fritt spelrum för sin kreativitet. När vi upptäckte World Wide Web var det som om en fästnings låsta och reglade portar plötsligt slogs upp på vid gavel. Som om en fördämning brast. Befriade från tunga, opåverkbara stordatorsystem kunde vi karva ut vår alldeles egna lilla värld på World Wide Web.
Här ute skapade jag mig en gång i världen en egen värld. Min hemsida, den Elisabetanska Världen. Det var en värld fylld av galna infall och stora tankar, av humor och allvar och entusiasm över alla möjligheter som plötsligt öppnade sig. Det var en värld inspirerad av experimentlusta och upptäckarglädje, tillägnad det utforskande av webbens möjligheter som många av oss ägnade sig åt under dessa vilda, fria år.
Och varefter min värld växte fick jag också kontakt med en massa trevliga, mysiga människor som snickrade på sina egna små världar. Vissa skapade med stor skicklighet och blick för design små estetiska pärlor på nätet. Andra fick med flödande skrivarglädje utlopp för en förborgad och oförlöst författarådra. Andra åter såg sina hemsidor som ett sätt för att hålla kontakten med sina vänner. Eller byggde upp dem kring ett brinnande intresse. Och ännu en grupp betraktade nog närmast sina hemsidor som en experimentverkstad – rätt vad det var kunde de formligen spränga sina egna hemsidor i luften och monterade om dem under inflygningen till Arlanda. Själv var jag väl närmast ett tvärsnitt av alla dessa aspekter.
Men åren går. Det vilda, otämjda nybyggarlandet erövras. Får sina normer, sin policy och sina vedertagna mål. Vissa sajter kom att bli dominerande, vare sig de var större och etablerade eller stack ut inom ett specialintresse, och trenden gick mot allt mer strömlinjeformade sidor. Det blev som om en hemsida måste ha en tydlig målsättning för att berättiga sin existens.
Att hålla på och peta och snickra bara för att det var roligt, lärorikt och utvecklande?
Ah, det verkade som om det tåget hade gått.
Den ena sidan efter den andra lades ned. Andra stod där, som monument över en svunnen tid, som gamla hus som förfors i brist på underhåll och förnyelse. Den Elisabetanska Världen var inget undantag. Jag hade inte direkt förlorat intresset för min sida, jag hade snarare förlorat kontrollen över den. Dels efter ett datorhaveri, dels rörde Passagens navigationstoppram till navigationen på själva sidan. Och givetvis inträffade båda sakerna samtidigt. Och i ett skede där jag höll på att bygga om sidan för att fungera som det var tänkt inom Passagens navigeringsram.
Det var bara att inse och acceptera fakta. I likhet med så många andra sidor från den perioden hade den Elisabetanska Världen hunnit passera sitt bäst före datum. Jag kunde inte ens påstå att den hade åldrats med värdighet. Och hellre än att låta den stå som ett flagnat men nostalgiskt monument över en svunnen tid valde jag i veckan att lägga ned min värld.
Ruinerna av mitt
Akropolis, mitt
Colosseum och mitt
Pompeji kan beskådas
här.
