Vilket kanske inte var så underligt – jag skrev inte längre samma bok jag börjat skriva hösten 2012. Under resans gång hade jag insett att jag inte skrev en bok – utan den första av tre!
Plus en extra.
Och jag var inte längre på väg åt det håll jag ursprungligen tänkt mig.
Och jag får väl säga tack och lov för det, för min ursprungliga idé var så standardformulär 1A att jag rodnar bara jag tänker på det.
Men en av mina personer gjorde här om året palatsuppror när han ansåg att författaren inte var rättvis. Inte nog med att hans fru bedrog honom – dessutom utmålade författaren honom som arketypen till en bedragen äkta man kring sekelskiftet 1900 och därtill som en pompös, illa informerad åsna och skrattretande bakåtsträvare.
”Oursäktligt slarvigt, om jag får säga, bästa Fröken Nielsen!”
Mer dämpat, mer sinistert, mer hjärtslitande. Han förblev lika stockkonservativ, lika fast i traditionella värderingar, lika rättmätigt kränkt och lika hämndlysten. Men mer iskallt nedtonat, mer sinister, mer pondus – och mindre pompös åsna, vilket omedelbart gav mer ambivalens i texten. Mer djup och perspektiv, när världen inte längre var lika tydligt tecknad i svart och vitt och gråskalans alla nyanser släpptes in.
Men allt det här hände faktiskt redan 2014, och hör således inte till det jag skall sammanfatta om 2015 som skrivår betraktat. Men det är någonting så fundamentalt, eftersom det innebär att boken jag börjat skriva förvandlats till någonting helt annat att jag ständigt återkommer till det. Om ni vill läsa mer om de här turerna av skrivandets vedermödor, se Skrivprocessen – lyhördheten gentemot texten och Romance i kubik – eller Min författare förstår mig inte!.
En hake var att jag av hävd skriver mina texter kapitel för kapitel i separata dokument eftersom det var så jag en gång under förra årtusendet började skriva längre texter. Och det hade funkat utmärkt, så här långt i alla fall.
Men i höstas växte sig känslan av att någonstans ha förlorat överblicken allt starkare. Under december har jag därför monterat Text 1, kapitel för kapitel, till ett (ännu inte färdigt) manusdokument för att se om det skulle ge bättre överblick.
Jag brukar säga att skriva, det kan jag, men jag kan mer än så också. Jag kan strukturera stora mängder information och presentera den på ett tilltalande, läsvänligt och lättillgängligt sätt. Jag kan skapa webbsidor och länka information. Och jag kan lika enkelt skapa länkar i dokument, så som jag nu gjort i mitt mastodontdokument.
Mastodont, ja. Manusdokumentet blev långt. Chockerande långt, nästan 700 sidor färdig text. Plus ytterligare cirka 40 sidor med diverse textklipp och skisser på (eventuellt) kommande scener.
Det saknas tre, kanske fyra kapitel. Men en sak är säker – Text 1 har aldrig känts så mycket nästan färdig bok.
Nu skall jag jobba igenom denna textmassa tills alla ojämnheter, skarpa kanter och ologiskheter slipats ned och se om jag kan finna ”glappet”.Det fundamentala felet mellan boken jag började skriva – och den bok jag skriver nu.
Kanske, kanske kan det rent av bero på att Kapitelmetoden, där varje kapitel var sitt eget dokument, med denna enorma mängd text hade vuxit mig över huvudet? Att jag saknade överblick.
Som sagt, nu skall jag jobba igenom manusdokumentet tills allt känns stabilt. Tills allt flyter. Låter det som en motsägelse? Det är det kanske, men det är en motsägelse jag tror de flesta författare känner igen sig i.
Sedan, när det väl är gjort, kan jag kanske äntligen ta tag i de sista kapitlen. Vem vet, kanske kommer 2016 att se ett färdigt manus?
Text 1 har givetvis ett annat namn, ett internt arbetsnamn, men om jag berättar det kommer ni förmodligen att tro att jag skriver en politisk samtidsthriller (den politiska situationen var inte på långa vägar så här komplicerad, tilltrasslad och tillspetsad hösten 2012) eller en samhällssatir och inte en romantisk, historisk kärleksroman/släktkrönika – och kanske, möjligtvis romance…
