Om staden och gravarna

Insikter är som gruskorn. Ibland kan de skvalpa runt i skon utan att man egentligen märker dem, andra gånger finner de just rätt – eller just fel – läge och då får alla sinnets larm och sirener spel. Det kändes fel. Med ena, sandalklädda foten i luften hejdade jag mig och såg ned. Jag hade hunnit kanske tio steg in på vägen som följde den massiva kyrkogårdsmuren. Det inte bara kändes fel, det var fel.

När hade jag hämtat gravlyktorna?

I mitten av april, trodde jag. Någon gång före den femtonde i alla fall. Den gången hade asfalten i vägen varit fårad och gropig. Gammal, utsatt för naturens tålmodiga belägring. Mossa, gräs och maskrosor hade invaderat från vägrenen. Decenniers tjälskott hade lyft och sänkt asfalten och givit vägen en tredimensionell mikrotopografi i vars hål och sprickor kvardröjande vatten blivit barnkamrar för nytt liv. En väg full av stillhet och liv. En väg som höll på att förlora inför naturens smygande återerövrande och som, även om jag aldrig hade insett det, manat till lugn och eftertanke och accepterande.

Nu, i julivärmens dästa tystnad, var vägen täckt av ett tjockt och jämnt lager mattsvart asfalt. Mjuk och tyst under mina fötter rann den fram mot kyrkogårdsgrindarna som en oljig, svart flod. Rann som en dödlig orm genom högsommargrönskan. Hjärtat lämnade sin invanda rytm, pulsslagen vibrerade i trumhinnorna. Jag förstod inte min reaktion, jag brukade ju för tusan tycka om att gå på alldeles ny asfalt. Hade den gamla, uppluckrade asfalten hjälpt mig acceptera att de som var borta aldrig skulle återvända? Att pappas stora, glada garv aldrig mera skulle eka i köket där hemma. Att mammas röst aldrig mera skulle ropa tusen förmaningar i ett andetag efter mig när jag störtade utför trappan i ett fruktlöst försök att hinna med bussen.


Var låg egentligen mitt perspektiv? Ingenting av detta hade hänt på över femton år så varför rasade och förbannade jag ordlöst gud, fan och världen och kommunen eller vägverket eller vilka tusan det nu var som smetat över min gamla kyrkogårdsväg?

Jag visste var jag hade svaret. I en skugga vid horisonten bakom mig.

Staden.

I all dess makt och oövervinnerlighet.

Den fyllde horisonten, vällde ut över landskapet. Skövlade det i sin hunger efter utrymme och kuvade själar. Dess betongskelett skymde himlen, dess asfalt var ett kvävande täcke som släckte allt liv.

Staden.

Innesluten i sitt dödsbringande hölje av avgaser.

Det fanns vinklar. Vid infarterna. Där man kunde se staden som den cancersvulst den var. Kyrkan och kyrkogården låg högt, om jag vände mig om skulle jag ana stadens siluett i disiga glimtar mellan trädkronorna. Staden, som en diffus blyertsteckning, insvept i sitt skimrande moln av värme och gift.

Jag vände mig inte om.


Staden var människans skapelse, en skapelse som vuxit sina skapare över huvudet och blivit en jättelik snigel som vältrade sig fram och krossade allt i sin väg. Ett vidunder som ville förtära oss, smälta oss och vila på maten, sluka våra själar och skita ut dem.

Jag kunde bara hoppas att vi gav den magknip.


Jag satte ned foten på asfalten. Jag förblev stående där jag stannat.

Staden var en fälla, en neonglittrande frestelse som lockade oss och sög in oss och höll oss som slavar tills den förbrukat oss. Ända från tidernas början hade den varit en kapitalets tjänare, dess högborg. Dess offeraltare. Och vi, vi var lammen som lades på dessa altare.

Vem var översteprästen? Vems hand förde offerkniven?

Jag gick vidare. Mina fotsteg svaldes av den mjuka svärtan. Tyngden var tillbaka, vilade sig mot mig, tvingade mig att omfamna och bära den och dess tvilling tomheten. Efternamn: Saknad.

 Jag gick vidare.


På höger hand om vägen löpte kyrkogårdsmuren i jämna, kanthuggna block. Fogarna mellan granitblocken var jämna och släta. Inte lika slät som de varit för tio år sedan, när kyrkogården anlades på höjderna runt Magdalenakyrkan, men fortfarande förvånansvärt fräscha. Skurade man fogarna med stålull för att få bort mossa och alger och luftföroreningarnas angrepp?

Jag såg ned på asfalten framför mina fötter igen. Staden var ostoppbar. Likt en förvuxen bläckfisk sträckte den sina tentakler ut över ytterområdena och klafsade ut över naturen i en motbjudande våldgästning. Också hit ut nådde den.

Steg efter steg försvann i tystnad. Ibland sköt mina fötter in i synfältet i en jämn och stadig lunk. Hur katten hade jag tänkt när jag köpte mörkblå mockasandaler? Vartenda sandkorn, vartenda dammkorn syntes. Hur ofta jag än borstade dem.

Kyrkogårdsgrindarna stod öppna, jag vek av från den nyasfalterade vägen och andades ut. Inne på kyrkogården hade inga vandaler dragit över den gamla asfalten. Mossan hade krupit ut från gräskanterna och gjort övergången mellan gräsmatta och gångväg mjuk och omärklig. Skogskyrkogård. Inte Skogskyrkogården, bara en lokal kyrkogård kring en förortskyrka. En kuperad markremsa på en höjd mellan två större vägar, ett växlande mellan gräsmattor med klövertuvor och mossbevuxna bergknallar. Mellan gamla ekar och högstammiga tallar, mellan grönslöjade hängbjörkar och kottkrönta granar. Och vatten. Vattensystemet som gav kyrkogården dess karaktär av naturlig skogsbacke hade kostat en förmögenhet, det var bara en av de tre bäckarna som var naturlig. De andra var ett landskapsarkitektoniskt mästerverk.

En fläkt i värmen fick asparna runt Magdalenakyrkan högst uppe på höjden att rassla. Sommarens andetag var loja, dess puls hade sjunkit ned i ett slags värmedvala. Aspar var känsligare vindflöjlar än kyrktuppar, inga andra löv rörde sig. Jag följde strandpromenaden runt nedre dammen, gick över den välvda bron över bäcken och klättrade uppför serpentinvägen till Magdalenakyrkan. Schabraket i granit och skiffer och glas var en korsning mellan ett vikingatida långhus – med ett stupbrant skiffertak som sträckte sig nästan ända ned till marken – och ett flygledartorn. Hela härligheten serverades på ett stjärnformat tårtfat i granit och mönsterkrattat grus som dekorerats med gatlyktor i gjutjärn och vita glasglober och formklippta buxbomhäckar längs kanterna. Arkitekten måste ha varit hög som ett hus. Fast på något vänster fungerade det.

Kyrkan och jag var årsbarn. Den bar sina år bättre än jag.

Jag var döpt här, jag hade bilderna i fotoalbumen där hemma. Jag hade haft en stickad, honungsgul klänning och stickade tossor och hätta i samma färg. Pappa hade burit fram mig, han hade nästan sett ut som en blond Cary Grant i sin mörkblå kostym. Sidenslipsen i isblått, blekt mintgrönt och kopparrött hade varit stilmässigt självmord på vilken annan man som helst. På pappa var den en djärv och distingerad färgaccent. Mamma, liten och fyllig, i elfenbensfärgad dräkt och blå och vitprickig blus och uppstyltad på högklackade pumps för att åtminstone nå pappa till axeln. Permanentade lockar, de upprepade permanenterna hade slutligen förstört hennes bruna hår. När hon dog hade det varit sprött som rispapper.

På fotona såg hon ut att vara varm och obekväm, som alltid när hon var uppklädd. Det var som om de bytt bakgrund med varandra, hon och pappa. Som om pappa, som var son till en värmländsk skogsarbetare, som själv varit mekaniker på Bofors och som läst sig upp till ingenjör vid fyllda trettio rörde sig naturligare än mamma i sociala sammanhang. Och mamma, som vuxit upp i ett akademiskt om än excentriskt hem, trivdes bäst i sitt kök och i sin trädgård. Kanske vägde kynne tyngre än social bakgrund.


På bilderna utomhus flammade asparna runt kyrkan i höstfärger. Utsikten var sig inte riktigt lik, den gången tronade kyrkan på en skogsklädd höjd.

Jag rundade kyrkan och fortsatte uppför backarna. Än dämdes bäcken upp i stilla, vattenliljekantade dammar, än kastade den sig utför sluttningarna i vattenfall och forsar som kantades av stenbumlingar och rododendronbuskage. Ingen av broarna var lik den andra.

Högst upp i backen svängde en grusad gångstig in från parkvägen. En sista bro, den här japanskinspirerad, ledde över bäcken alldeles nedströms från en näckrosdamm. Nu var jag nästan ända uppe i åskrönets skogsbryn, gångstigen svängde runt ett rödstammigt buskage skogskornell och där, i nionde kvarteret, var mamma begravd. Grårosaflammig granit, kanthuggen, rundade former. Ingen slipning, ingen polering. Inga förgyllda bokstäver, inga vita duvor. Inget som inte var mamma.

Jag vattnade mammas grav, fast jag egentligen inte behövde det. Mamma hade älskat vita blommor över allt annat. Jag hade hållit det i minne när jag beställt plantering från kyrkogårdförvaltningen. Vita pelargoner, vit begonia och vita miniatyrrosor samt lobelia och silverek för att ge det hela en färgaccent. Om inte mitt bildminne bedrog mig så hade lobelian exakt samma färg som den blå blusen mamma burit när jag döptes. Samma färg som mammas ögon. Som mina.

Jag plockade bort några tallbarr. Mamma ville ha det snyggt omkring sig. Hur ofta hade jag inte sett henne ligga med baken i vädret och rensa ogräs?

Rabatterna därhemma, ja.

De var en skugga av vad de varit på mammas tid. Jag borde väl göra något åt dem, de var mitt ansvar nu. Skada att gröna fingrar inte var ärftliga. Fast det tycktes göra trädgården det samma, den hade gått från frodig till vildvuxen och den verkade trivas med det.


Som vanligt hade jag fyllt kannan och sedan använt en bråkdel av vattnet. Jag återvände till vattenplatsen och hängde upp kannan i ställningen. Tyngdpunkten försköts, kannan tippade framåt och vattnet strilade ut genom strilen. Det vätte gräsmattan och rann in över gatstenarna vid vattenplatsen, ned i de gräsbevuxna skarvarna mellan stenarna. Vartefter kannan tömdes tippade den allt längre framåt, när den slutligen var tom krängde den nedåt tills den hängde i samma position som de övriga kannorna. Av de frodiga klövertuvorna att döma var jag inte den enda som dumpade spillvatten där. Jag gjorde det bara när jag var ensam vid mammas kvarter.

Mamma skulle ha gillat stället jag valt åt henne. Nionde kvarteret hade mer karaktär av skogsglänta än park och utsikten över parklandskapet i sluttningarna var storslagen. Bäcken och näckrosdammen utgjorde skiljelinje mellan de olika landskapstyperna, att de var artificiella fick man inte haka upp sig på. De såg nog så naturtrogna ut, det fick räcka.


Jag tog vägen förbi minneslunden och nedför trapporna i kastanjepromenaden när jag gick ned till pappa. Det hade känts allt för grymt att lägga dem tillsammans, inte när de inte hade talat med varandra sedan Sivincidenten.

Andra kvarteret var inbäddat i längesedan överblommade syrener. Man såg inte mammas kvarter härifrån och man såg inte pappas grav från mammas kvarter. Pappa hade varit den första som begrovs i andra kvarteret. Det hade satt sina spår, oväntat många hade i olika utföranden kopierat stenen jag valt åt pappa. En rektangulär sten i röd granit som polerats spegelblank. Förgyllda bokstäver och en förgylld vildvinsranka som löpte runt stenen. Förgyllningen började mattas, jag borde väl låta bättra på den.

Det satt en vit duva på pappas grav. Det hade känts rätt. För pappa.

Andra kvarteret räknade flest duvor på hela kyrkogården.

Tommy hade velat begrava Siv bredvid pappa. Jag hade sagt nej, hade aldrig ens övervägt det. Det var inte som om Siv varit pappas nya fru.

Pappas flickvän!

Ja, jäklar, hans sextiofemåriga flickvän som bodde granne med mamma.

Hur tusan hade pappa tänkt egentligen?


Skilsmässan var en sak, den hade mamma accepterat, kanske hade den inte kommit lika mycket som en blixt från klar himmel som den gjort för mig, och sex år hade väl mildrat en del. Men att se honom svänga in genom grinden hos Siv, bara två hus bort, det hade blivit droppen. Det var främst därför hon skrivit över huset på mig och flyttat till seniorboendet. Inte heller hade hon orkat se Siv svassa ut och in i nummer sjutton varje dag. Hade inte orkat se det där lyfta, välsminkade ansiktet.

Så mycket roligare hade det väl inte varit för mig, för pappa brukade titta in på vägen från Siv. Som om det vore den naturligaste saken i världen.

Som om det inte kokade i mig av kluven lojalitet.

Hur Sivs son kommit upp med den idén var mer än jag kunde räkna ut. Fast Tommy var nu en gång de galna idéernas man. Det hade han varit redan i Källaskolan.


Jag plockade bort några vissnade blommor ur havet av regnbågsfärgade petunior vid stenens fot och hämtade vattenkannan. Eftersom jag inte var den enda besökaren i kvarteret tog jag bara så mycket vatten jag behövde, det fanns sådant man kunde göra när man var tio och det fanns sådant man kunde göra när man var trettioåtta.

Jag följde den vitstammiga björkallén fram till grinden.

Den nya asfalten var verkligen motbjudande!

Så fick jag syn på någonting alldeles i vägkanten. Inte mer än tre månader, förmodligen betydligt mindre, och moder natur gjorde redan sina framstötar. Grässtrån böjde sig in över asfaltsvägen, klövertuvorna också. Och så…

Ett grässtrå!

Minst en tvärhand från kanten hade ett litet, illanste grönt grässtrå arbetat sig upp mellan gruskornen i asfalten. Och, litet lägre fram, ytterligare ett. Två. Tre. Och - leve naturen! - en liten, tilltufsad rugge groblad. Mina steg stannade. Jag andades.


Tre jäkla månader. På sin höjd. Jag hade inte sett dem när jag gick mot kyrkogårdsgrindarna. Från det här hållet låg ljuset rätt, det gröna flammade mot svärtan. Plötsligt verkade staden inte så oövervinnerlig. Den verkade nästan bräcklig, som om den utmanat krafter den ännu inte fullt ut förstod. Jag körde in fingrarna i håret och strök bort det från pannan. Handen blev fuktig. Jag strök av den mot den blekblå jeanskjolen.

Människor hade byggt städer förr, runt om i världen hade de sökt sig samman och byggt hus och vägar och monument och blivit rikare och mäktigare än någon någonsin tidigare varit. Till den dag då deras älskade städer inte längre hade förmått nära och mätta dem.

Jag gick vägen fram, mina fotsteg var ljudlösa mot den nya asfalten. Den skulle inta förbli slät och svart länge till. Ge det en höst, en vinter, så skulle nyfinishen nötas ned och krackelera. Den, liksom städerna.

När glansdagarna var tillända hade människorna tvingats överge sina städer, återbörda dem till naturen. Ödehus, hopsjunkna och ryggåsbrutna, invaderade av en natur som krävde sitt territorium åter. Träd som växt genom ruttnande golv och sprängt sig till frihet genom läckande tak. Städer återkrävda av naturen, ruiner sprängda av rötter, kvävda av rankor och dolda under mossmattor.

Och de jäkla björkarna på Årstabron!

Det var ingenting annat än naturens eget mirakel. Alltså, var fasen fanns det grundvatten på Årstabron?


Jag vek av åt höger, backen ned mot busshållplatsen. Asfalten var grov och räfflad, vägkanten invaderad av gräs och maskrosor. Folk beskärmade sig över människans inverkan på naturen men hade de verkligen givit akt på naturen? På rötters sprängkraft och naturens förmåga att ta tillbaka sin egendom.

Längst ned i backen stannade jag och tömde sandalen. Det var med gruskorn just som med insikter. Ibland kunde de skvalpa runt i skon utan att man egentligen märkte dem, andra gånger fann de just rätt – eller just fel – läge och då måste man göra något åt det.