Ett skepp utanför vulkanön Bergamons kust
Skeppsdäcket gungade under Midanes fötter, relingen under hennes händer. Hon såg genom den askbemängda, fördunklade luften mot de taggiga klipporna. Här och var reste de sig nakna och rå. Som sågtänder. Som klingor. På andra ställen hade de som rundats av, av halvstelnade lavaströmmar och asklager vars djup hon inte ens vågade gissa. Ögonen sade nej. Hjärtat hade accepterat. Det ville sluta slå. När det inte hotade att krossa revbenens bur från innan. Ibland, var hjärtan visare än förnuftet.
”Gudinnans skugga” mumlade någon bakom henne.
En av sjömännen hostade. Torrt och skrällande djupt.
”Dra upp silduken” väste kapten och halade i sin egen silduk över näsan.
Han gjorde en gest mot henne. Hon visste vad han menade. Vad han ville. Hon stod där, utan silduk som skydd mot den askbemängda luften. Han kände sitt ansvar, Kapten, hur litet en bit silduk än skulle hjälpa. Han ville henne väl.
Hon kunde ha skrattat. Åt hans okunskap, åt hans rörande naiva välvilja. Skulle ha gjort det också. Om det inte ofelbart medfört att hon börjat storgråta, vid en tidpunkt när hon inte klarade minsta distraktion
Den klotsköld som hon dagar tidigare hade slagit om skeppet för att skydda luft och vatten och folk mot aska och rök och giftiga gaser skimrade några famnar framför bogsprötet. Fullt synligt – också för kaptenen och sjömännen. Men lita på den, det vågade de inte
Sjömän!
Karlar.
Hon skakade det av sig. Det var inte deras fel.
Inte för det att det var hennes heller. Men sjömännen var här på hennes uppdrag. På hennes ansvar.
”Inte för det att silduken gör varken till eller från” sade hon. ”Men jag förstår vad ni menar, Kapten. Det känns tryggare för alla.”
Hon drog upp det tunna tygstycket som var knutet kring halsen över mun och näsa.
Det var nästan dråpligt att se kaptenens lättnad. Hon kände ingen lust att skratta. Ingen alls.
”Närmare än så här vågar jag inte gå” sade kaptenen. ”Allt är så förändrat, jag har inga landmärken att gå efter. Är ni säker på att detta är rätt kuststräcka?”
Midane nickade. Hon ägde inga ord, ägde ingen röst.
Hon såg ned på sina händer. Märkena av hennes egna naglar var fortfarande skönjbara, där de gång efter gång borrat in sig i handryggarna. Märkena i handflatorna var ännu djupare.
Flodvågorna, som fötts när hela bergssidor sprängts loss och slungats – eller störtat – ned i havet, hade färdats hela vägen till Ceremona och vidare. Nordkusten hade förötts av vattenmassor som rest sig likt fjällsidor när stranden rullade upp ur havsbottnen under dem. Hon hade sett förödelsen när skeppet rundat Lejonklippan och satte kurs mot Vindkors öar. Alla de små städerna, alla byarna. Lundar och terrassodlingar. Allt. Bara borta och förött.
Caritios bergskedjor hade rest sig höga nog för att stå emot. En skarp linje, av bråte och förödelse hade löpt över kustbergens branta sidor. Hon kunde bara föreställa sig fasan hos de som bott just ovanför vattenmurens högsta punkt när de såg hur den ödelade granngårdar och dräpte grannar. Släktingar och familjemedlemmar. Vänner.
Midanes tunga formades om det främmande, ovana ordet. Tsunami. Inledning av ordet fick hennes nästan att vilja nysa. Tsu.
Mor hade aldrig använt det ordet. Undervattensvågor. Eller kustdräparvågor. Men så hade hon varit traditionalist, mor. Det var bara om en ny lärdom, ett nytt ord eller nya rön gynnat hennes forskning som hon omfamnat dem. Hon hade inte haft mycket till övers för obekräftade teorier och spekulationer. Studier av vulkaner skulle bedrivas på ort och ställe – i vulkanens skugga, på dess sluttningar och lavafält, i deras kratrar. Och den skulle ske genom iakttagelser och mätningar, genom noggrant utförda undersökningar och lika noggrant förda anteckningar.
Och risker?
Vadå, risker? Det var riskfyllt att leva. Så varför inte göra det bästa av situationen?
I häxornas Briande hade de ingenting märkt innan flodvågorna som svepte förbi ön och in i de trånga sunden mellan arkipelagens öar fått vattnet i bukten och hamnbassängen att häva sig och sjuda. Än hade det försökt rusa ut till havs, än svallade det upp i sugande bakströmmar mot kajer och pirer och stränder. Än slet det skepp och småbåtar med sig, sög dem ut i strömmarna som rusade genom de trånga sunden. Än lyfte det dem högt upp i luften och landade dem på toppen av skarpa klippor och hamrat dem till vrakgods och drivved. Än sände det dem upp på pirer och kajkanter.
Hon hade suttit med sina böcker på den vindskyddade läsebalkongen utanför biblioteket. Hon hade sett allt som drabbade Briande och dess folk. Häxor och människor lika, sjöfolk som stadsbor, hög som låg, husbonde som tjänare. Studenter som hon själv och de högsta av häxorna i rådet.
Under de korta, upprörda mötena timmarna efter katastrofen hade man enats om att den kunnat smyga sig på dem eftersom Högsätet för djup jordmagi vid Akademien i Briande stod tomt.
Det hade varit mors, det liksom Mästarinnetiteln. Om hon velat ha dem.
I så fall – i så fall hade mor varit i livet.
Och i så fall hade det varit hon som stått här nu. Inte en oerfaren ung häxa och student som var sorgligt oförberedd för uppgiften.
”Det sägs molnet vandrade över havet ända till Vindkors öar.”
Midane visste inte vem som mumlat det. Eller till vem. En del av henne, en del som fortfarande orkade bry sig, undrade vem som förmodades ha sagt det. Det hade inte sagts i Briande innan de gav sig av. Eftersom Akademien inte hade någon Mästarinna inom djup jordmagi hade ingen vetat om molnet. Det hade aldrig nått Ceremona, hade förmodligen kollapsat någonstans över havet, mellan Vindkors Öar och Ceremona. Och på Vindkors Öar – hade det inte funnits några överlevande.
”Dödens moln” viskade någon.
Ja. Det dödligt heta och giftiga molnet, som hade dräpt och förbränt allt i sin väg. Vindkors Öar. Oräknade, okända fiskare och sjöfarare i farvattnen kring Vindkors Öar och Bergamon.
Och Tharald – hur skulle hon kunna berätta detta för Tharald?
Fast ryktet skulle nog nå honom, långt innan hon eller hennes bud skulle göra det. Skulle han vara dåraktig nog att försöka segla hit trots riskerna?
Hennes bror var en hård man. Hårdare och djärvare, råare och mer oförsonlig än hon någonsin anat när hon växte upp. Det var Disa och ungarna som gjort honom, ah, mildare, antog hon. Vänligare. Mer vidsynt och fördragsam. Hur skulle det bli nu, när han inte längre hade sin hustru och sina barn som lockade fram hans mjukare sidor?
”Pirat, smugglare, kaparkapten” viskade det inom henne. ”Smugglare, kaparkapten, pirat.”
Allt hon kanske instinktivt anat, djupt inom sig, men aldrig riktigt förmått acceptera. Vindkors öar var – hade varit ett tillhåll för pirater.
Hon sade:
”Ni såg själva. Allt förbränt, där som här. Vindkors öar ligger öde för vindarna.”
Hon lutade huvudet tillbaka och såg upp mot toppen av vulkanen. Mot den söndersprängda, sågtandade resten av det som en gång varit en perfekt kon. Trots den skyddande klotskölden kunde hon känna doften av svavel. Så stark var den att den trängde igenom alla andra dofter. Samma doft som vid lavafloden i Västerfjord.
”Elden där under har vaknat.”
Det hade mor sagt. Den gången.
Det högg rakt igenom henne. Rakt igenom stumheten och kroppens och sinnets sköldar. Hon värjde sig, lyfte händerna från relingen. Pressade dem korsade och knutna mot bröstet. Sänkte hakan tills den vilade mot knogarna.
Mor var borta.
Sedan mer än ett år.
Men Disa och ungarna!
Hur hade deras sista ögonblick i livet tett sig?
Hon ville inte – ville inte – veta.
Men inlevelse var en svaghet likväl som en styrka. Bilderna kom, objudna, ovälkomna, likt lönnmördarens giftblandningar och dolkstygn. Hon kämpade för att bryta sig loss, för att inte strypas av ångest, för att inte dras ned under ytan i ett sjudande mörker.
Än en gång stirrade hon upp mot den söndersprängda vulkankäglan. När hon sträckte sig ut genom den skyddande skölden runt skeppet förnam hon de väsande, våldsamma, glödande jordkrafter som sluppit lösa.
Elden under ytan hade vaknat.
Hade krävt sitt pris för de lugna åren. Seklen.
För några hjärtslag balanserade hon på knivseggen. Kunde man hata en vulkan? Kunde man hata jordens obönhörliga, glödheta inre krafter?
Hennes hem var bortsprängt från jordens rund. Skingrat som aska för vinden. Allt och alla, utom brodern, var borta. Och hur Tharald skulle reagera när han fick veta att hans hustru och hans barn var borta –
Hon vågade inte ens tänka på det.
När man inte hade några döda att begrava, ingenstans att begrava dem, inte heller någonstans att gå med sin sorg eller en levande varelse som delade ens minnen av de döda – vad återstod då?
”Mitt hem. Har blivit en plats dit bara minnen och drömmar kan återvända. Var lägger jag mina blommor? Var tänder jag mina ljus?”
Midane kände hur ögonen svämmade över, hur kinderna blev våta och hur sältan från tårarna sved i hennes sönderbitna läpp.
”Mer rotlös, mer vinddriven – kan jag bli det?”
*
Pannan vilade mot relingens slitna trä, händerna slöts vitknogat om den. Andetagen kom, grunda och mödosamma. Hon låg på knä vid relingen. Kunde inget annat, knäna hade svikit henne långt innan självbehärskningen brast. Ögonen värkte. Hon svalde och svalde för att hålla illamåendet tillbaka.
Besättningen, förmodade hon, trodde väl att det var den askbemängda luften som påverkat henne. Eller kanske mödan att upprätthålla den skyddande klotskölden runt skeppet.
Besättningen hade fel.
Så fullständigt fel.
Den askbemängda luften kunde inte tränga igenom skölden. Vad tusan trodde de egentligen? Visserligen var hon ung men hon var en häxa av blodet, en fullfjädrad häxa, och nog tusan kunde hon sina saker!
Ingenting – vare sig stoft eller aska, giftiga gaser och dunster, dödlig luft och lika dödligt vatten kunde tränga genom klotskölden. Hon hade slagit skölden om skeppet för flera dagar sedan, till skydd mot de svårare förhållandena. Det var det som fordrat kraft, styrka och kunnighet. Att upprätthålla skölden krävde bara viljestyrka och koncentration, vilken byhäxa som helst hade klart det. Det var inte det som stulit hennes kraft, som drivit henne på knä.
Bergamon var öde.
Det visste hon, med en skärpa som skar rakt igenom hennes självbehärskning. Under de sexton timmar de kryssat längs kusten hade hon inte uppfattat ett enda livstecken.
Och hon hade haft alla sinnen öppna!
Vidöppna.
Bortom gränsen för smärta, bortom gränsen för vad hon trott varit hennes förmåga. Riktade mot den taggiga, förödda kustlinjen, sökande efter minsta tecken på liv.
Inte ett enda tecken hade hon funnit. Det mullrade och sjöd kanske från Bergamon, det knakade och knastrade. Det kokade och fräste, där trögfytande lava i glödrött och svavelgult på en gång skrämmande fort och mardrömsaktig långsamt gled ned i havet. Men när det gällde livstecken låg vulkanön tyst.
Hon hade sökt som hon aldrig sökt tidigare. Driven av en vild desperation att finna tecken efter de fyra människor som betydde mest för henne i världen hade hon sökt i vidare svep än hon någonsin tidigare hade försökt sig på. Så vida att hon tagit in hela den sönderslitna, förödda ön.
Hon hade funnit vad hon vetat att hon skulle finna, vetat utan att acceptera. Död och utplåning.
Hon skulle aldrig mer få se Disas varma leende.
Hon skulle aldrig mer få höra sina brorsbarns skratt.
Hon hade besvurit Tharald att hämta Disa och barnen från Bergamon efter mors död. När det inte längre fanns några familjeband eller skäl att bo där, på den fördömda vulkanön. Hon hade skrivit till Disa och bett henne komma till henne i Briande. Eller till det bördiga, rika Ceremona om hon inte kände sig bekväm i häxornas Briande, helt och hållet vanlig människa som hon var. Eller åtminstone flytta till Tharalds bas på Vindkors Öar.
Inte för det att det, med tanke på hur utbrottet drabbat Vindkors Öar skulle ha gjort någon skillnad.
Men – det hade varit som förgjort.
Tharald hade inte velat ha sin familj på Vindkors Öar. Det var för farligt för dem, menade han. De skulle vara mer utsatta för hans fiender i hans hus där än i fiskeläget på Bergamon – och fullständigt skyddslösa när han var till sjös. Och han ville absolut inte ha dem i Briande:
”Du är häxa, Midane, du som mor. Och även om jag kallar henne mor, är jag är din fosterbror. Jag är av trollkarlsätt, och så är mina barn. Häxorna i Briande lever visserligen i fred och förbund med trollkarlarna men så har det inte alltid varit, det vet du. Det är en fred och ett förbund man inte bör pröva till bristningsgränsen. Inte när det gäller min familj.”
De hade diskuterat en bosättning på Ceremona. Varje gång Tharald hade besökt henne i Briande. Men inte heller det hade Tharald varit beredd att överväga, inte på allvar:
”Jag är och förblir pirat – och du vet vad Akademiens Mästarinnor anser om oss. Helst skulle de vilja stänga hamnen för oss, också när vi kommer i fredliga avsikter. Inte bara hamnen i Briande. Alla hamnar på Ceremona.”
Hon hade föreslagit andra öar i arkipelagen. Och kuststäder på fastlandet, städer om vilka hon inte visste annat än det hon läst om dem. Om vilka Tharald visste betydligt mer. Ingendera tycktes förefalla honom riktigt trygg nog från hans många fiender. Han hade lyckats skaffa sig fler och farligare fiender än hon kunnat föreställa sig.
Men han hade delat hennes åsikt, Tharald. När nu mor var borta fanns det inte längre några skäl att bo på en så enslig och riskfylld plats som Bergamon. Inte när mor inte längre fanns där och kunde erbjuda Disa och barnen en mäktig häxas beskydd.
De hade diskuterat olika möjligheter, utan att nå något beslut. Och tiden hade, skoningslös och likgiltig, runnit ifrån dem.
Midane lyfte huvudet från relingen. Hävde sig upp så hon hängde över den. Rev silduken från mun och näsa. Kräktes. Kräktes tills det bara var magsafter som kom upp. Det kändes som om hon kräktes upp förlorat hopp, förlorad tid, sorg och ångest och den vilda desperation som drivit henne ut på denna färd.
*
Hon hängde fortfarande framstupa över relingen. Hennes synfält var dimmigt och begränsat. Ögonen värkte av tårar, de hon fällt och som förblindade henne och de som brände och pockade på. Hon var kletig om munnen och hakan. Innerligt tacksam för att håret var hårt flätat och uppfäst i nacken. Långsamt blev hon medveten om att en arm höll henne mot relingen, förhindrade att hon säckade ihop. Eller gled över relingen.
Den som höll i henne tycktes bli medveten om att hon kom sig igen. Hon hjälptes upp, armen hårdnade om hennes midja – eller vad hon skulle kalla sitt ganska robusta mittparti – för att hålla henne på fötter. Hon kunde känna ett par andra händer, stödjande, mot sin rygg. En stadig, valkig hand under sin armbåge. Någon gav henne en ren, fuktig linnetrasa att torka ansiktet med. En mugg med vatten fördes till hennes läppar.
”Skölj och spotta, tös. Bara skölj och spotta.”
Och någon annan:
”Om du dricker nu är det fara värt att det börjar om.”
Hon följde rådet. Kände själv att magen var i sådant uppror att den inte skulle tåla ens vatten. Sköljde. Spottade. Igen och igen och igen.
Hon kände att någon trevade över hennes nacke. Fumlande, varsamma fingrar. Så lossade knuten som band samman silduksremsan. Hon hann se fläckarna på den tunna duken, han känna stanken av spyor. Den hade, förmodade hon, räddat hennes tunika undan olyckor.
Till slut blev smaken i munnen och svalget mindre sur, mindre kväljande. Hon såg in mot kusten. Önskade i nästa stund att hon inte gjort det. Hon hatade det sönderslitna, förvridna landskapet. De taggiga, skarptandade klipporna – överkletade av halvstelnade lavaströmmar, begravda under asklager av oanat djup. Den fördömda lukten av svavel, stark nog att tränga igenom alla andra lukter.
Hon kunde inte avgöra exakt var den naturliga hamnen och det lilla fiskeläget legat, vulkanutbrottet hade fullständigt omskapat kustlinjen. Hon trodde att det kunde ha varit ungefär här. Det hade kapten också trott. På ett ungefär.
”Kapten – ” sade hon. Hennes röst raspade.
”Tala inte, tös, det frestar på rösten.”
”Skölden håller, kapten. Den skulle hålla tills ni nådde Maragovaöarna. Askmolnet nådde inte dit, ni skulle finna friskt vatten där.”
Det kom som en kollektiv utandning bakom henne.
Så kaptens röst, skrovlig och barsk:
”Jag var nog nästan mer orolig för att hon skulle falla i bitar.”
Mer blev inte sagt. Hon kände att kapten hade rätt, det frestade på rösten när hon talade. Hon såg mot den mjukt gungande kustlinjen.
Det hade varit hennes hem, i sexton år. Ett hem som hade haft sina särskilda skuggor i utkanten av medvetandet men också sina glädjekällor. Det hade, den karga och avskräckande omgivningen till trots, varit en förbluffande rik plats. Vulkanjordar kunde med tiden bli överrumplande bördiga. Om man bortsåg från att enstaka skördar förstördes av sura regn eller störningar i grundvattnet.
Tharald hade låtit bygga växthus åt Disa – stora växthus med tjocka, värmehållande nordväggar i pimpsten och rader av fönster med glasrutor knappt större än ett barns handflata på sydväggen. Han hade inte brytt sig om kostnaderna, inte när det gällde att hålla Disa lycklig på ön, Tharald. Han hade hemfört frön och plantor från alla fjärran hamnar han besökt.
Bara tanken på hur mycket Disa älskat sina växthus smärtade. Midane kunde se svägerskan framför sig, hur hon gick mellan plantorna och övervakade sina odlingar. Hur hon plockade bort ett löv för att släppa in mer luft eller mer solljus till en frukt, plockade en saftig persika och bet i den. Hur hon plockade samman en korg till middagen – några sockerärtor här, ett par solmogna och skinande röda tomater där, späd spenat, kvistar av doftande kryddörter från hela världen.
Smärtan exploderade bakom ögonen. Hon blinkade. Blinkade igen. Slöt ögonen. Pressade samman dem.
Det hade varit hennes hem. Hon mindes inget annat.
Nu var det var en plats där döden vandrat över land och hav och släckt allt liv. Så snart hon sträckte sina sinnen utanför skölden runt skeppet förnam hon de väsande, våldsamma, glödande krafter jorden släppt lösa. När elden under ytan vaknade till sitt fulla, otyglade raseri.
Midane andades in. Andades ut. Andades in igen. Öppnade ögonen. Blängde på det förvridna, förbrända, förhärjade landskapet. Länge.
Tharald hade fiender. Nu hade hon också en. Hon inpräntade den i sitt minne, i sitt sinne, på det att hon alltid skulle känna igen dess ansikte och dess hantverk.
”Kapten” sade Midane. Rasp, rasp för varje stavelse.
”Ja, Mästarinna?”
Midane korrigerade honom inte. Även om Mästarinnorna i Briande menat att titeln och högsätet, med rätta, borde vara hennes var ännu ingenting officiellt och hon inte ville få namn om sig att förhäva sig. Men hennes röst räckte bara till det allra nödvändigaste.
”Min svägerska och hennes barn bodde här.”
Den här gången hörde hon en kollektiv inandning bakom sig. Så kaptenens röst, skrovlig och mild:
”När…”
Det var allt han tycktes få fram.
”När vulkanen sprängdes, ja.”
”Ah – ”
Midane höll upp en hand. Hejdade kaptenen. Visste att han inte kunde finna orden han sökte. Hur skulle han kunna det? Hon visste inte ens själv vilka de skulle vara.
Och hon orkade inte – orkade inte – lyssna till tafatta men välment tröstande ord. Inte här, inte med denna syn för ögonen.
Tystnaden bredde ut sig omkring henne tills den tycktes fylla hela sfären innanför klotskölden. Det var en god tystnad. En lisa för öronen i kontrast till de väsande, sjudande ljud som kom från den plågade ön. Rastlösa ljud, från rastlösa krafter. Urkrafter. Det jäste i och under Bergamon. Utbrottet var kanske över – för den här gången. Men det skulle dröja länge, länge innan dessa krafter åter lade sig till ro.
Ja, det var en god tystnad. En lisa för hennes öron. Men mot tankarna hjälpte den just inte. Hon kunde ha slagit Tharald, som inte kommit sig för att flytta sin familj från ön som tagit mors liv.
Hon kunde ha slagit mor med för den delen.
Mor som hade givit upp en aktad plats bland häxorna i Briande, som givit upp en Mästarinnetitel som nästan säkert hade blivit hennes för att studera jordens krafter i verksamhet på en vulkanö långt bortom ära och redighet. Mor som släpat hit sin familj, Tharald som halvvuxen pojke och hon själv som spädbarn, som bundit dem med kärlekens och tillgivenhetens och upptäckariverns band vid en fullkomligt livsfarlig plats.
Det mullrade och sjöd under Bergamon. Lättväckta, rastlösa krafter som inte ville låta sig vaggas till ro.
Midane rös. Hon bad om mer vatten att skölja munnen med. Fick en mugg i sin hand. Sköljde och spottade, gång på gång.
Högsätet för djup jordmagi vid Akademien i Briande hade varit mors. Om hon velat ha det. Det hade hon hört, inte av mor utan av häxorna i Briande. Mästarinnetiteln hade varit hennes, hade hon bara sträckt ut handen och gripit den.
Ett stycke föröver gled en tjock, trögfytande lavaflod på bred front ut över den inre delen av en långsträckt udde. Hävde sig närmast makligt över klippranden. Dråsade utför klipporna, inte helt olikt ett gödande rött och gyllenskimrande vattenfall mot vattenbrynet. Från klippavsats till klippavsats – så vräkte det sig över den sista klippkanten, rakt ned i havet i ett vildsint fräsande ångmoln.
Mor.
Det var tre år sedan hon sett mor för sista gången. Drygt det. När mor skickade henne till Briande, för att skolas av häxorna vid Akademien. Mor hade gjort klart för henne att hon inte förväntades återvända innan hon var klar med sina studier.
”Du har en hjärna, flicka. En förstklassig hjärna. Om du skall vara till någon nytta, vare sig för mig eller dig själv eller för forskningen, är det dags att du lär dig använda den. Du återvänder inte innan du har tillräckliga kunskaper för att vara till någon hjälp i forskningen.”
Mor hade helt enkelt förutsatt att hon inte skulle ha, inte kunde ha någon annan önskan än att följa i hennes fotspår. Att Midane lika villigt som hon själv en gång gjort, skulle ge upp Briandes frestelser och bekvämligheter. Att hon skulle återvända till Bergamon och leva som mor, på randen av en aktiv vulkan.
Det kom ett lågt, utdraget muller från de sönderslitna tinnar som en gång varit den väldiga vulkankäglan på Bergamon.
Midane slöt händerna om sina egna armbågar. Hon frös, som om hon oväntat stigit rakt ut i den iskalla vårfloden i en bergsbäck. Hon tog några steg in över däcket, närmare masten.
Mor.
Mor hade valt bort Briandes frestande bekvämligheter och löftena om akademiska triumfer. Hon hade valt ett ensamt och strävsamt och farofyllt liv med ständiga expeditioner ut på lavafält, längs kraterränder och till heta källor.
Det kom ännu ett muller inifrån Bergamon.
Det föreföll Midane som om det varade längre den här gången.
Mor hade valt Bergamon.
En vindpinad ö på gränsen till arktiska farvatten, en ö dit ingen med förnuftet i behåll seglade. En ö som var utlämnad till stormarna och mörkret under vintrar så långa och hårda att de knäckte alla utom de starkaste. En ö där livet stundtals kunde vara rikt men aldrig, aldrig var enkelt eller tryggt. I sin övertygelse att studier inom djup jordmagi och de väldig krafter de satte i rörelse skulle bedrivas genom ständiga iakttagelser och upprepade mätningar hade mor valt ett liv i vulkanens skugga.
För sig själv såväl som sin familj.
För det hade varit mors beslut, helt och hållet hennes. Själv hade hon varit ett spädbarn utan uppfattning om världen omkring henne. Och Tharald hade varit elva, snart tolv. Midane mindes någonting han sagt en gång, hon trodde hon varit i tolvårsåldern. Hon måste ha frågat, hon mindes bara inte vad. Bara Tharalds svar.
”I sin forskning är mor skrupulöst hederlig. Sanningen, bara sanningen. Alltid. I sin nakna, skoningslösa helhet – och hjälpe den lärdom, den dogm, den forskare som står i dess väg.”
Hon hade en känsla av att hon måste nickat. Kanske lett.
”När det gäller henne själv – och oss – och att få sin vilja igenom, ja, du, Midane.
Där, mindes hon, hade brodern skakat på huvudet. Och lett. Definitivt lett. Han hade ett sådant leende, Tharald. Som solglittret över havet en klar och solig vårdag när ljuset var skarpt.
”Då vänder hon och vrider på sanningen, som en annan kvinna skulle handskas med en deg. Snurrar den till en kringla, om det är vad som passar henne just då. Du vet hur hon är. Mig förespeglade hon en enda lång räcka av äventyr på en spännande plats, fylld av underbara upptäckter och vild och oförutsägbar magi.”
Ännu ett leende:
”Inte för det jag var svårövertalad. Vilken pojke i den åldern skulle vara det, när han förespeglas härliga äventyr?”
Ett ännu bredare, mer bländande leende:
”Och det, syster min, är hur vi hamnade på en liten ö så långt bortom farlederna att det är få kartor eller sjökort den ens finns utmärkt på.”
Ångmolnen runt den närmaste lavafloden som vältrade sig ned i havet tätnade. Till en ogenomtränglig tjocka. Eller en vit vägg.
Mor hade valt Bergamon. För vulkanens skull. För att kunna studera jordkrafterna där de kom i dagen kring en vulkan.
Hon kom att studera dem närmare än hon väl egentligen tänkt, mor. En dag för ett drygt år sedan, när stelnad lava rämnade under hennes fötter.
Den vita väggen, de fräsande ångmolnen kring lavafloden, drev sakta närmre.
När Tharald föll för den milda, lättsamma Disa hade han fört henne hit. Han hade haft fiender redan då, hans hustru riskerade att bli deras måltavla. Här hade han sin fostermor, en mäktig häxa som kunde skydda hans unga hustru – och med tiden också deras barn. Han hade sett Bergamon, alla faror och risker till trots, som en trygg hamn för hans familj.
Det var Disa som samlat ihop alla mors böcker och anteckningar, alla kartor och mätdiagram och alla hennes olika mätverktyg. Med undantag för de som gått förlorade med mor. Det var milda, sorgsna Disa som packat dem och skickat dem till henne i Briande.
Om hon bara hade skickat sig själv och barnen istället!
Midane andades, häftigt, halvkvävt. Om bara, var den främste av torterare. Den skickligaste, den mest skoningslöse, den som blottade varje nerv och varje sinne.
Fler andetag. Långa och djupa. Strupen brann igen.
Det gjorde ögonen också.
Slingor av det drivande ångmolnet virvlade närmare klotsköldens utsidor. Ön och kustlinjen var nätt och jämt skönjbar längre, inte åt det hållet. Plötsligt, så oförutsägbart att Midane först trodde de var hon som vacklat gungade ön och kustlinjen till. Så insåg hon att det var skeppsdäcket som gungade. Kraftigare än tidigare.
Hon rusade tillbaka till relingen och spejade ned i vattnet under skölden. Hennes händer slöt sig vitknogat om relingen. Så virvlade hon runt.
”Kapten!”
Röst raspade igen. Brast nästan i ropet.
”Mästarinna Midane?”
”Sätt omedelbart kurs ut från ön” sade hon långsamt. ”Utåt och snett åt höger.”
Hon såg på ansiktsuttrycket, såväl kaptenens som flera av sjömännens, att hon just kränkt någon av sjömanskapets mest okränkbara regler. Hon misstänkte att det var höger som var den grövsta hädelsen.
”Vad? Ah, Mästarinna, vi har vindarna emot oss, vi måste – ”
”Kapten, det brådskar!”
”Men vinden, Mästarinna – ”
”Lavafloden där borta på udden håller på att rinna in under oss. Sätt kursen och lita på mig.”
Hon såg färgen försvinna från det väderbitna ansiktet. Så snuddade ett par fingertoppar vid tinningen innan han rusade bort till rorsman.
Midane vände sig mot relingen igen. Lutade sig ut, fokuserade. Vattnet utanför skölden, under den, hade börjat bubbla. Skeppet började svänga, alldeles för långsamt för att skänka henne någon lättnad. Oh, det brådskade, det brådskade!
Så var de i rätt läge. Hon samlade all kraft hon kunde uppbåda, önskade att det varit mer – oändligt mycket mer – och började driva klotskölden framåt och åt höger. Klotskölden och skeppet med den gled genom det upprörda vattnet. Under sig skymtade hon plötsligt en strimma svavelgult när lavaströmmen brast, bara en glimt, en olycksbådande glimt. Hon andades jämrande, sökte den styrka som undflydde henne.
När hon genomsökt ön efter livstecken hade hon häpnat över sin egen räckvidd. Fyra mil. Drygt. Så mycket hade hon kunnat ta in i ett svep. Det hade skrämt henne från sans och samling.
Mor – mor! – hade haft en räckvidd på en och en halv mil.
Men kunde hon inte fånga och kanalisera den kraft hon behövde nu var det ute med dem.
Så fanns den där. Lika svindlande djup, lika vild och desperat som hennes räckvidd hade blommat ut under sökningen. Rusade genom henne, vild och berusande. Hon fångade. Tyglade den. Satte den i rörelse. Klotsköldens skimrande sfär sköt fart genom vattnet. Hon grep om relingen med vänster hand – knogarna vitnade – och dirigerade kaptenen med höger hand. Än en vinkning ”framåt”, än en vinkning åt ”höger”.
Hon undvek de anstötliga orden höger och vänster. Sikten var begränsad, dagsljuset som trängde genom den stoftbemängda luften så svagt att hon hade svårt att avgöra väderstrecken. Och styrbord och babord – hur tusan skulle hon veta vilket som var vilket?
Sjömän!
Så, utan någon som helst förvarning, tycktes det sjuda och bubbla från alla håll omkring dem. Insikten kom som ett klubbslag. I sin iver att få dem bort från den första lavaströmen hade hon fört dem rakt in över en annan. Hon slog upp sinnena för fullt, till sin fulla räckvidd. Nej! Nej, nej, nej –
Det var värre, värre än hon kunnat föreställa sig. Hon hade lett dem in i en labyrint av lavaströmmar som flöt i varandra och förgrenades. Så fann hon en trång, slingrande öppning mellan lavaströmmarna. Först skarpt åt vänster. Så vänster igen, så de nästan vände in mot kusten. Det bubblade rejält alldeles intill klotskölden. Tvärt höger. Och höger igen. Så rakt ut.
Midane klamrade sig fast vid relingen medan vattnet omkring dem lugnade sig igen. Hon sökte efter nästa passage. Den var ännu trängre. Men inte lika slingrig. Hon hade, insåg hon, kommit att betrakta områdena med lugnt vatten som hamnbassänger och lavaströmmarna under vattnet som pirar som byggdes upp så de höll på att skära av hamninloppet. Fast kanske vore hamnutloppet ett bättre ord här och nu. Det var en väg ut de behövde.
Hon fortsatte att dirigera kaptenen fast hon insett att så länge hon styrde klotet kvittade det egentligen åt vilket håll rorsmannen styrde skeppet. Det var en fråga om hyfs och respekt.
När de tagit sig ut i nästa bassäng av lugnt och svalt vatten var de fast. Två lavaströmmar, mellan vilka det funnits en öppning vid nog för skeppet att passera ut på öppet vatten, hade hunnit flyta samman. De var fullständigt inringade.
Man kunde skrika för mindre!
Inte för det att det skulle tjäna något till. Hon bröt en nagel mot relingen, bände den baklänges tills den knäcktes. Hon kände ingen smärta.
”Kapten!”
Kaptenen var vid hennes så kvickt att hon häpnade. Han var ingen ung man.
”Problem, Mästarinna?”
Hon nickade.
”Två lavaströmmar hann flyta samman medan vi tog oss igenom förra öppningen. Vi har i stort sett öppet vatten där bortom nästa bubbliga sträcka, men vi har ingen möjlighet att ta oss dit. Vi är instängda.”
Kaptenen kisade ut mot havet. Skuggade ögonen med handen.
”Där” sade han och pekade. ”Ett stycke österut, ser ni där, Mästarinna Midane? Det ser inte ut att bubbla så intensivt där. Det är ganska smalt också. Tror ni att vi skulle kunna ta oss igenom där?”
Det var en ganska besynnerlig väg, det var därför hon inte sett den. Den skulle ta dem in i den intilliggande bassängen – och vidare genom en passage in i nästa i sidled. Och nästa efter den. Och därifrån ut mot öppet vatten.
Breda och bra öppningar.
De skulle förmodligen inte flyta igen.
Allt – absolut allt – skulle hänga på hennes förmåga att hålla driva klotskölden runt skeppet framåt. Klotskölden skulle hålla för värmen – hettan. Det var inte det. Men blev den yttre hettan för hög skulle de kokas innanför dess skal – ungefär som ett ägg. Och steg lavaströmmen upp under skölden, så den vidrörde dess botten, då skulle den inte förslå. Hon nickade sakta.
”Det blir allt på ett kast med tärningen i så fall, Kapten. Full fart framåt och ingen återvändo när vi väl har startat. Och det måste ske nu, innan strömmen hinner hetta upp vattnet ännu mera.”
Han klappade henne på axeln.
”Ge mig tecken när ni redo, Mästarinna!”
Så var han på väg akterut. Midane undrade för ett ögonblick om han insett att det var hennes förmåga att styra klotskölden som betydde någonting nu. Så släppte hon den tanken. Fäste blicken på stället de måste passera. Sträckte ut sinnet. Samlade all den kraft hon kunde uppbåda. Häpnade när hon fann att hon hade ännu djupare källor att dra den ur. Släppte också den tanken. Samlade sin vilja till en punkt och ett mål. Världen krympte. Tills den bestod av skeppet, klotskölden, det bubblande vattnet över lavaströmmen och lavaströmmen själv.
Utan att hon visst hur, visste hon plötsligt att ögonblicket var inne. Hon drev klotskölden – och med den skeppet – framåt.
Vattenytan tycktes blixtra förbi. Vattenstänk virvlade runt klotets främre del. Så vattenkaskader – de hade ett bogsvall!
Så skar de genom det bubblande partiet. Det gick så fort att hon nätt och jämt hann uppfatta den ökande hettan. Så var de igenom. Inne i nästa skyddade bassäng. Inne i lugnare vatten.
Klotskölden hade inte tagit någon skada, inte skeppet heller. Midane fattade beslutet i farten. Hon behöll samma fart genom bassängen. Genom öppningen till nästa. Så lät hon farten sjunka tillbaka. De hade ändå så god fart att det tog dem fram till nästa passage på just ingen tid alls.
Den passagen hade börjat på att flyta igen. Men de gled igenom utan mer än en aning bubblande på utsidan av skölden.
Så var de inne i den sista bassängen. Bred och bra öppning ut mot havet. Midane gav kapten tecken att sätta kurs rakt ut mot havet.
*
Inlevelseförmåga var ofta en styrka. Men den kan lika gärna vara en svaghet. Hennes var allt för stark, allt för livlig. När hon tänkte på hur Disas och ungarnas sista ögonblick i livet måste ha tett sig.
Hade de hunnit inse vad som höll på att hända?
Eller hade det heta, dödsbringande molnet svept ned över dem utan förvarning?
De hade inte förtjänat detta!
Inte Disa.
Inte de älskade ungarna. Inte denna fruktansvärda död.
Midane reste sig från den sittplats kapten låtit besättningen arrangera åt henne så snart de tagit sig ut på öppet vatten. När utmattningen krävt sitt, när hennes knän svikit henne och hon dråsat samman med pannan mot relingen. Dynor och fällar, över en packlår som skjutits upp mot masten, en dyna fastbunden kring masten.
En enkel sittplats.
Ett högsäte värdigt en Mästarinna.
Hon visste inte vilket.
Filten som legat om hennes axlar gled ned. Ringlade sig över fällarna på sätet.
Hon gick akterut. Långsamt. Hade svårt att finna sjöben när skeppet – och klotskölden som inneslöt det – krängde på långa, låga dyningar.
Det fanns någonting nytt hos besättningen. I deras ögon. Någonting hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Någonting nästan fruset.
Först trodde hon att hon bekräftat deras värsta farhågor. Att det var illa nog med en kvinna ombord men sju resor värre med en häxa av blodet.
Så, halvt motvilligt, insåg hon att det var respekt.
Kaptenen stod samman med rorsman i aktern, de samtalade lågt. När hon närmade sig såg det ut som han ville säga något. Så insåg han väl att hon just nu inte var fullt talbar. Det var hon inte heller. Tårarna hade börjat rinna över hennes ansikte. Med baksidan av handen strök hon bort dem. Nya kom omedelbart i deras ställe.
I fjärran, halvt dold av stoftmoln, reste sig Bergamon ur det grå havet. De var för långt borta för att se några landmärken.
En sprängd vulkan. Ensam i havet. Sjudande av liv. Omgiven av död. En plats där döden hade vandrat över land och hav och släckt allt liv.
Länge såg hon mot ön som sakta försvann i askmolnen vid horisonten.
Hon mindes någonting hon tänkt tidigare – var det tidigare i dag? Eller i går?
”Mer rotlös, mer vinddriven – kan jag bli det?”
Hennes liv.
Hennes döda.
Deras gemensamma förflutna, hennes framtid som aldrig mer skulle bli sig lik.
”Bergamon” sade hon till sist ”har blivit en plats dit bara minnen och drömmar kan återvända.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar